”Redan de gamla grekerna” är ett uttryck som i min värld aldrig har varit så uttjatat. Under den termin där jag läste filosofi så tror jag uttrycket användes ganska sparsamt om än fruktansvärt mycket i jämförelse med hur ofta det kom att användas under första delen av mina litteraturvetenskaps studier. Vart vill jag då komma med det är? Jo jag vill nämligen börja just bland de gamla grekerna. Detta inlägg får sin början i den mycket intrikata och spännande grekiska mytologin.
Redan de gamla grekerna förstod att musik var en viktig del av världen. Därför återfinns musikens gud bland de 13 ”olympiska gudarna”.
Musikens gud är Apollo och dess musa är Euterpe.
Alltså visste redan de antika grekerna att musiken var någonting som spelar en viktig roll i människors liv. Vi vänder oss till musiken när vi är deppiga, glad, kära, fulla av hat eller varför inte bara fulla. Det finns musik som reflekterar alla de mänskliga känslorna skulle jag vilja säga. Alla har musik som de tar fram när de är på ett speciellt humör. Det här inlägget kommer att ge en inblick i hur jag tolkar musik och vilka känslor som den producerar hos mig. Musiken har verkligen sett till att jag alltid har hamnat precis där jag ska vara skulle. Musik är starkt, musik är liv.
Jag tänkte börja med att ta upp en hel musikstil som hos mig är den som framkallar absolut mest känslor. Jag kan med den här musiken uppleva massor av känslor, men länge var den enda känsla som jag kände ilska, på senare tid så har den klassiska musiken också på nytt börjat nå fram till mig och nu får jag känslor av förnyelse, glädje, kärlek. Jag känner att jag har fått tillbaka något som jag tappade en gång i tiden. Den här typen av musik får mig idag att känna att någonting positivt föddes ur det onda, jag blev starkare och idag kan jag säga att mitt liv har blivit stabilare och bättre. Detta kan jag säga enbart på grund av att mina känslor till den här musiken visar att jag har lämnat just den här destruktiva perioden bakom mig.
Nostalgi, att minnas ”den gamla goda tiden”, detta gör jag bäst till toner av Blink 182, Green Day, Bad Religion, NoFX med flera. Med dessa band så kan jag minnas hur jag och Markus satt i timmar och filosoferade över hur våra liv såg ut och vad som skulle hända sen. Jag minns hur vi såg konsert DVDer med dessa band och hur vi började planera för att starta ett eget band. (Förresten Markus, hur blir det med det? Basen börjar damma igen.) Vi sprang på konserter och spelningar och hade fruktansvärt kul allt som oftast. Även gamla hederliga visor kan få mig att minnas den här tiden, även om vi aldrig lyssnade på det eller mest på grund av våra alldeles ”privata” fester i en liten skog mitt i Märsta. Mycket av punkrocken, skatepunken eller vad man nu vill kalla den, ger minnen av den här tiden. Även minnen av konsertresorna till Lund och Göteborg kommer som ett brev på posten när jag lyssnar på No Use For A Name eller Green Day.
Är då den här musiken bara positiv för mig? Nä, det är så klart att den inte är! Man skrattar alltid tillsammans med den man gråter hos skulle jag vilja säga. Green Day påminner inte bara mig om en grym resa till Götet utan även om ett förhållande som gick åt skogen. Why dosen’t anybody like me? Sjunger NUFAN. Det må vara deras bästa låt, men likväl så har man ställt sig den frågan när man suttit där och lyssnat på sitt mörka rum en lördag kväll när alla andra gör något man inte själv får vara med på.
Musik från mina tidigaste lite småkorkade dagar innehåller till exempel Ultima Thule. Jag kom snart på bättre tankar men musiken stannade och finns fortfarande i minnet. Jag kommer för alltid att koppla samman UT med Sagan om ringen eftersom jag spenderade en hel sommar med att slappa i en hängmatta, lyssna på UT och läsa SoR.
Sen finns det väldigt mycket musik som inte hunnit få någon riktig historia än, men den bär med sig associationer och minnen om människor ändå. Jag tänkte sammanställa en liten lista med personer och tillhörande musikalisk association. Here we go:
• Erika – Thåström (Alt. Asta Kask. Med stor sannolikhet båda)
• Markus – Millencolin (du trodde väl inte att jag hade glömt dom!)
• David – Kraftwerk (We got a shitload of catchin’ up to do!)
• Mor – Blondie
• Far – Springsteen
• Sam – Egen produktion (Our Heydays + MHJV)
Det var de som har en tydlig musikalisk association i min värld. Varför jag tänker i de här banorna vet jag inte själv, men det är bara så det är.
Det är nog så långt som jag kommer idag faktiskt. Är det någonting jag tycks ha glömt så är ni välkomna att höra av er. Kom ihåg: musik är makt!
Kisses
H.C. Åkerlund